Jag har ju inte presenterat mig.
Jag heter Annika och är född 1986. Jag fick diagnosen när jag var 14 månader gammal efter att mamma märkte att det var något fuffens. Jag var ledsen, trött och gick inte upp i vikt som jag skulle. Mamma har koll på sånt, för jag är hennes femte av sex barn. När jag var 6 år gjorde jag en tarmbiopsi för att säkerställa att det var just gluten jag var intolerant mot. Mamma fick smyga in gluten i kosten en vecka innan, men utan att jag visste om det så att jag inte drabbades av någon placeboeffekt (den är stark!). Jag minns fortfarande blåbärspajen som jag fick äta under utredningen, och jag blev väldigt ledsen när jag förstod att det var gluten i den och att jag aldrig mer kunde äta den.
Mamma var väldigt noga med min kost när jag var liten. Ibland kan jag tycka att hon var för noga, så att jag kände mig konstig. När det var kalas ringde hon alltid i förväg och frågade vad det skulle bjudas på så att hon kunde göra likadant till mig, fast glutenfritt. Fast hellre det, än att jag fick vara utan eller att jag skulle slarva.
Skolmaten var också en grej som fick mig att känna mig utpekad som annorlunda. Allergimaten, som på min tid kallades "specialmat", fick man hämta på ett särskilt ställe. Vilket ju var bra, men det fick mig att känna mig utanför och inte som alla andra.
På grund av min kost har jag alltid kännt mig annorlunda, och jag har tvingats att tänka på mat dagligen. Det är ju för min egen hälsas skull, men jag önskar att jag slapp. De enda platserna jag inte tänker på min intolerans är hemma hos mig och hemma hos min pojkvän. Annars är den med överallt. Vad man äter är en stor del av ens identitet.
Kanske är det på grund av att jag förknippat mat med potentiell fara, som jag varit underviktigt nästan hela mitt liv. Efter att jag flyttade hemifrån och träffade min nuvarande pojkvän gick jag upp till normalvikt. När jag fick bestämma själv och inte kunde kategoriseras som annorlunda (det var ju bara jag i mitt eget kök, vem skulle jag jämföra mig med?), så blev det roligare att äta. Jag tycker fortfarande att det är tråkigt att äta ensam, men det har knappast med glutenintoleransen att göra.
Annars då? Till vardags studerar jag Socialantropologi på Stockholms Universitet. Socialantropologi är ett ämne som studerar människan som social och kulturell varelse. Grundkursen handlar om äldre antropologer och sociologer som bidragit med teorier till ämnet, mänskliga gränsdragningar (kön, religion, etnicitet, fotbollslag osv), identitet, rasism och en snabb genomgång av den antropologiska forskningsprocessen. Det som är speciellt med antropologi är att när man studerar andra människor så gör man det genom en metod som kallas deltagande observation, man följer alltså studieobjekten i vardagen under typ ett års tid.
Innan jag började plugga på universitetet gick jag en utbildning i konstgrafik (olika trycktekniker, tänk färgskrivare fast på 1700-talet), och innan dess arbetade jag natt på en bensinstation.
Annat jag tycker är roligt är att läsa böcker, titta på film (gärna lite konstig film, typ Almodovar eller Jean Pierre Jeunet), musik (metal, hardcore, politisk hophop, postrock, emo) vetenskapsprogram, rita och måla, pyssla, fika, laga mat med andra och umgås.
Och så är jag väldigt förtjust i mina tre katter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar