dagbok #1

Helen på Svenska Celiakiförbundet har bett mig att gästblogga om hur det är att vara glutenintolerant. Det gör jag så gärna. Jag tänker ju ändå på det hela tiden, det är svårt liksom att låta bli.

Kära dagbok!

Jag börjar med en bekännelse: jag äter kyckling och fisk. För att det är lättare. Det känns både bra och dåligt.

Jag önskar jag kunde kombinera glutenfri och vegetarisk kost, men det går inte. Det går inte om man lever det liv jag vill leva. Jag vill leva ett liv som inte behöver kretsa enbart kring vad jag äter. Jag vill inte behöva planera alla mina måltider i förväg. Jag vill kunna äta ute med mina kompisar och min familj utan att behöva gå till speciella ställen. Alla människor gillar faktiskt inte tofu och hommos. Jag vill inte att mina matval och min glutenintolerans ska påverka alla andra runt mig. Och jag är lat.

Jag startade den här bloggen för att samla glutenfria och vegetariska recept. Med förhoppning att andra ska hitta bloggen och skicka in sina recept. Så vi kan inspireras av varandra.

Jag tror jag tänker på mat hela tiden. Vad jag får äta och vad jag inte får äta. Det är delvis också därför som jag har utökat min kost att bestå även av fisk och kyckling, för jag vill inte bli ännu mer fixerad. Jag måste tänka på min mentala hälsa också.

Ibland tror jag det skulle kännas lättare att säga att jag är köttätare, för då slipper man frågor om varför man inte äter ditten och datten. Men jag vill inte äta kött. Jag tycker inte kött är så spännande, det är ganska enformigt. Dels blev jag ju vegetarian för att jag skulle tvinga mig själv att lära mig att laga andra rätter än stekt falukorv och makaroner. Det gick väl sådär, nu blir det spenatsås och makaroner.

Man kan väl sammanfatta min "vegetarianism" med att den är tyngd av ytterst mycket dåligt samvete.

Snälla ni glutenintoleranta strikta vegetarianer, hur gör ni?

Jag är ofta rätt arg på min glutenintolerans. För den tvingar mig att göra val som är obekväma.

I dag åt jag kycklingburgare till middag, för jag och familjen skulle på bio. Innan jag började äta kyckling tittade folk så konstigt på mig när jag bad om en glutenfri burgare utan kött. Då möts man antingen av Men vadå, typ som en macka då eller? eller om det är en uppmärksam säljare Men vi har ju vegoburgare. Och då måste jag förklara att det är gluten i paneringen. Ibland vet folk inte ens vad panering är. Jag tror bara att det har hänt en (1!) gång att någon ännu mer uppmärksam säljare har kopplat ihop gluten och panering.

Jag tycker det är sorgligt att folk som jobbar med mat inte vet vad som finns i den. Typ som att en som jobbar på en skoaffär inte vet vad en kilklack är. Eller att en som jobbar i en bokaffär inte känner till några författare. Eller att en som säljer försäkringar inte vet vad den innebär.

Värst tycker jag dock det är när man frågar om något innehåller gluten, och man förklarat var det är, och de på butiken inte ens har kvar innehållsförteckningen. Man måste faktiskt ha innehållsförteckning på allt man säljer.

Fast jag är glad att jag inte är allergisk mot nötter. Sådär allergisk att man kan få anfall om någon i samma flygplan äter jordnötter. Det är värre. Glutenintoleranta kan faktiskt inte dö av en allergisk chock, tack och lov.

God natt!