dagbok #6 : berlinresa

Kära dagbok!
I april var jag i Berlin med min dåvarande skola. Berlin är en väldigt bra matstad tycker jag. Det finns restauranger/fastfoodställen överallt och maten kostar oftast under 3 euro portionen. Troligtvis beror kostnadsnivåerna på att de inte har lika hög skatt/moms i Tyskland som i Sverige.

Hursomhelst, de sista dagarna vi var där så hade jag och några vänner vandrat runt för att bestämma oss var vi skulle äta. Vi var fyra personer med ganska olika smak för mat, och jag som dessutom åt vegetariskt gjorde det lite mer komplicerat. Men vi hittade ett hamburgerställe på Grünberger Strasse som heter Nil. Jag hade varit i Berlin redan några dagar, och lyckades därför beställa en halloumiburgare utan bröd, på tallrik, på stakig Tyska/Engelska. Och den var helt fantastisk! Halluomiburgare med jornötssås, wow! Och till pommes fritesen fick man en speciell liten plastgaffel. Jag behöll den ganska länge för jagt tänkte att det är ju smart att slippa bli flottig om fingrarna när man äter pommes. Tyvärr är svenska snabbmatpommes för slappa och smala för att den där gaffeln skulle komma till användning.

Jag tror att det var i Berlin som jag på riktigt bestämde mig för att inte oroa mig över saker jag inte kan göra så mycket åt. Jag bestämde mig för att det räcker om jag gör mitt bästa, dvs fråga om det är gluten i maten och sedan förklara vad gluten är. Oftast blir folk lite förbryllade när man ställer den frågan. Ett annat alternativ är att fråga vad maträtten innehåller, och sedan fråga om det är vetemjöl i såsen typ. Då blir det inte så många frågor för den stackars servitören.

Ibland får man bara gilla läget. Inse att man inte kan kontrollera allt och göra sitt bästa, samt faktiskt lita på människor. Jag blir galen på min mamma när hon ska försöka snika sig in i restaurangkök eller stå och superstirra på pizzabagarens arbete, pizzabagaren som har gjort glutenfria pizzor sedan 80talet. Det blir bara underligt, och tråkigt, och inte avslappnat. Till slut tappar jag bara matlusten. Så jag har bestämt mig att jag inte ska vara sån som hon, jag vill inte vara överstressad och hysteriskt noga med allt. För då blir det inte roligt att äta, och det är ju en god och trevlig matupplevelse som är huvudsyftet med att kolla innehållsförteckningen.

Tack vare att jag bestämde mig för att inte oroa mig blev det en väldigt trevlig vecka i Berlin tillsammans med min dåvarande skolklass. Dessutom hjälpte det ju att de som jobbade på restaurangerna och i snabbmatsköken var väldigt tillmötesgående och försökte förstå mig trots min engelska med några inslag av tyska ord, som teller - vilket betyder tallrik, och handrörelser. Berlin åker jag gärna till igen.

Dessutom finns det glutenfritt bröd i matbutikerna, som man kan köpa med sig och ha på frukosten på hotellet/vandrarhemmet.